Ett av vinterns mål att har varit att normalisera tre mil. Att bygga upp en mental acceptans att hantera lördagens långpass på 30 km. Sakta men säkert har jag gått från ångest redan på fredagen till att nu se fram emot passet.
Vintern har varit bra, inte lätt, men bra.
En bieffekt är att de flesta andra rundor känns lätta, relativt sett. T.ex. så kändes dagens nio kilometer 05:30 nästan ok.
Nu har jag en stabil plattform att stå på inför de sista 12 km. För det är där och då ett maraton börjar. Att inte behöva starta den sista delen mentalt nedbruten kommer vara värdefullt till vårens två maratonlopp.
30 km är nu normalt.
Normalisering är en fantastisk mänsklig egenskap.
På gott och på ont.