Tales from a long distance runner – End of season one (S1E8)

Fem år sedan jag satte målet. Målet att kvalificera mig till Boston. Det krävdes drygt 12 000 km löpning och 20 maratonlopp innan jag med ögonen fyllda av tårar sprang över mållinjen i söndags.

Köpenhamn 2019 var en otroligt stabil insats. Delar man upp loppet i femkilometers etapper såg det ut såhär: 22:49, 22:31, 22:52, 23:00, 23:02, 23:00, 23:08 och 22:45. Sista fem var de näst snabbaste och de två sista km de absolut snabbaste. Hjärtat pumpade på bra och var egentligen bara tufft vid 31 km när min pacer och goda vän, Kenneth, släppte mig. Efter den stresstoppen lugnade hjärtat ner sig kilometer för kilometer. Stegfrekvensen var otroligt jämn med undantaget när jag passerade Dronning Louises Bro och tappade fokus. Tusentals personer från Nørrebro står och hejar, ett av loppets absoluta höjdpunkt. Det är en helt sjuk upplevelse!

Vad har jag lärt mig på fem år?
En stor behållningen är den mentala utvecklingen och hur djupt fascinerande det är att gräva i sitt inre. Hur ofta spenderar vi en längre ostörd tid med våra egna tankar idag? Att träna inför ett maraton är 80% fysik och 20% mentalt. Att springa ett maraton är 20% fysik och 80% mentalt. Att acceptera den fördelningen och lära sig att älska träningen har varit en riktigt lång och tuff process.
Den absolut största behållningen är förmånen att jag fått lära känna så många fantastiska människor som delar löpningen men med helt olika mål. Alla som springer vet att det inte handlar om att komma först. Det handlar om att övertala sig själv att springa en kilometer till.

Men jag måste erkänna en sak. Tisdag kväll och är fortfarande helt mentalt slut. Glansig i ögonen och svårt att balansera steget när jag går, finmotoriken är helt kaos. Jag älskar maraton och resan är inte slut.

“If you want to run, run a mile. If you want to experience a different life, run a marathon.” – Emil Zátopek

Stay tuned for Tales from a long distance runner season two.