I helgen sprang jag 163 kilometer runt Berlin, längs den sträckning där Berlinmuren en gång delade staden i två. I 28 år var den en fysisk och brutal symbol för det kalla krigets delning av Europa. Som barn av kalla kriget har loppet lockat i fler år. Nu skulle jag springa loppet och runt Muren.
Jag hade räknat med att vara på benen i mer än ett dygn. Men det var inte tiden som skrämde mig mest. Det var att jag gav mig ut på okänd mark. Maraton är min distans. Här väntade nästan fyra maratonlopp efter varandra.
Och vädret gjorde inte direkt saken enklare. Den tyska vädertjänsten hade utfärdat en varning för extremväder i Berlin. Prognosen pekade mot 36 grader och flera timmar av stekande hetta i skuggan. Många km gick i gassande sol 
Värmen åt sig in i kroppen och bröt ner mig inneifrån. Det var brutalt.
Under många timmar handlade det mindre om att springa och mer om att överleva värmen. Många löpare gav upp.
Men någonstans framåt midnatt började temperaturen sjunka. Äntligen.
Då kom nästa överraskning.
Ett monsunliknande regnfall drog in över oss. På bara några minuter blev vägarna hala och sikten försämrades så mycket att det stundtals var svårt att se vart man sprang.
Och då, efter nästan 160 kilometer, kom en tysk löpare ikapp mig.
”Om vi springer som galningar de sista fem kilometerna kan vi komma under 23 timmar.”
Det lät helt vansinnigt.
Hur i hela världen skulle jag kunna pressa ut mer ur kroppen efter nästan ett dygn på benen?
”Tack, men nej tack. Att komma i mål är mitt enda mål.”
Han drog iväg.
Det gick kanske tio sekunder.
Vänta nu. Om jag trycker på lite kommer jag ju faktiskt i mål snabbare.
Så jag ökade.
Och kom ikapp honom.
Plötsligt sprang vi tillsammans. Två tidigare okända löpare, med samma absurda idé: att försöka pressa ut det sista som fanns kvar.
Med ultramått mätt flög vi fram.
Vi passerade löpare efter löpare som hade stannat för att söka skydd undan regnet. Själva fortsatte vi.
Efter ungefär två kilometer krampade min nya löparkompis.
Jag var ensam igen.Men nu ville jag verkligen inte ge upp.
Målgången är inne på en 400-metersbana. Ett varv kvar. Jag kom in på stadion. Regnet vräkte fortfarande ner och jag kunde knappt se klockan. Den innersta banan var helt dränkt.
Och ungefär 200 meter från mål kom krampen. Då fick jag syn på klockan.
Efter nästan ett dygn på benen var det omöjligt att räkna ut exakt vilken tid jag hade på mig. Jag visste bara att det var nära.
Riktigt nära.
Krampen högg hårt.
Men för första gången under hela loppet tänkte jag inte på värmen. Jag kände mig inte längre som om jag höll på att koka upp inifrån.
Jag sprang.
Jag missade.
Med drygt 30 sekunder.
23:00:36. Ett brutalt dygn.
Men också ett märkligt, nästan förvirrat magiskt dygn. Att efter nästan 160 kilometer fortfarande kunna hitta något kvar i kroppen och pressa på under den sista halvtimmen, det hade jag aldrig kunnat tro om jag inte testat.
I helgen lärde jag mig något nytt om mina gränser. Både mentalt. Och fysiskt.
