Skulle spendera ett par jobbdagar i västra Berlin och kom att tänka på ett par ställen jag ville besöka i den delen av staden. Kollade kartan och såg att det skulle bli en bra löprunda. Efter dagens jobb tog jag tåget ner till Potsdam.
Cecilienhof
I utkanten av Potsdam ligger detta fantastiska gods och det var här Stalin, Churchill och Truman möttes ett par månader efter VE-day för att fastställa gränserna i Europa efter kriget. Avtalet kom att cementera ödet för miljontals européer och järnridån var ett faktum. Lite slarvigt kan man säga att det var här kalla kriget började.
Glienicker Brücke
Glienicke bron var en av flera gränsövergångar mellan Öst- och Västberlin. Den 10 februari 1962 släppte amerikanerna Rudolf Abel, dömd för att ha spionerat för Sovjetunionen, i utbyte mot Gary Powers, piloten för ett U-2-spionplan som skjutits ner över sovjetiskt territorium 1960, på denna bro. Efter detta första utbyte blev bron känd som spionernas bro. Man fortsatte använda bron till just det fram till murens fall. Ofattbart att stå här vid bron. Alla de människor som korsat bron som en del av avtal mellan supermakterna. Schackpjäser i ett geopolitiskt spel.
Två av tre ställen jag skulle besöka var alltså precis runt Potsdam. Var runt tio kilometers löpning till nästa besöksmål. Efter bron var det primärt skogsstigar som gällde. Stigar som verkar ha varit gamla vägar. På många ställen kunde man se och känna kullersten under fötterna. Fantastiskt vackert även om det började bli sent.
Wannseekonferensen
Den 20 januari 1942 och höga nazistiska regeringenstjänstemän hade blivit inbjuda till vad vi idag skulle kalla en workshop. Agendan för dagen var att utarbeta en plan för den slutgiltiga lösningen på den judiska frågan. De flesta var högutbildade byråkrater. Där och då var detta bara ett av många möten. Det sluttande planet av rasistisk acceptans och blind tro på en nationalistisk ideologi hade skapat förutsättningarna. Efter invasionen av Polen exploderade antalet judar inom tredje rikets gränser. Mötet sattes samman för att lösa detta. Primärt, sett från deras synvinkel, mest som ett logistiskt problem. Resultatet av mötet skulle leda till en av historiens största folkmord.
Man går inte från demokrati till folkmord över en natt. Där är i stort sett aldrig en avgörande händelse man kan peka på. Därför är det många gånger svårt att utkräva ansvar. Wannseekonferensen var utan tvekan en avgörande händelse vi kan peka på idag, med facit i hand. Men där och då var det en helt naturlig del av en process som pågått sedan början av 30-talet. Det var ingen som hösten 1932, när NSDAP fick 33,1% av rösterna i valet, kunde tro att man skulle hamna här. Förutom partiets absoluta kärna, de som talat “klarspråk” väldigt länge. De av er som tittar bort eller eldar på när dagens politiker talar nedsättande om t.ex. muslimer kommer aldrig kunna försvara er med att ni inte visste eller fattade. För språket är alltid första steget mot folkmord. Vi har ett ansvar i förhållande till mänskligheten i allt vi gör, varje dag!
Tillbaka mot Berlin
Mörkret hade lagt sig och det sista stoppet var tungt att besöka. Ett par kilometer till stationen i Wannsee och tåget tillbaka in mot Berlin.
Blev totalt 15 kilometer. Gillar att springa, men skulle nog nästan rekommendera att man tar det som en dagsutflykt och går sträckan istället. Hela området är vackert och man behöver tid att smälta de olika besöksmålen.
Berlin är historia oavsett var man tittar. En otroligt intressant stad och det är också en fantastisk stad att springa i.