Mitten av juli och det är uppenbart något fel på vänster knä.
En kilometer till så kanske det löser sig.
Vaknar på nätterna av smärta.
Men resultat från andra sidan sundet kommer sätta vårens mål.
When in doubt, run it out, tänker jag.
Bara en kilometer till.
Tio dagar efter halvmaran i Köpenhamn och jag har inte sprungit en enda kilometer sedan dess. Vilan gör det inte bättre. Varför lyssnade jag inte på kroppen. Signalen var tydlig.
Sakta börjar jag acceptera att detta kommer ta tid.
Där är något högst mänskligt att inte lägga av i tid. Precis lika mänskligt är det att känna tacksamhet åt att vara frisk först när man inte är det.
