För ett tag sedan delade jag på Facebook en bild på ett barn som låg mellan två gravar. Hemsk bild som jag först tog som äkta, men med förbehåll. Snart visade det sig att bilden var tagen i ett annat sammanhang och i tråden diskuterades det huruvida det var rätt eller fel att dela bilder så som jag gjorde. Dvs. publicera bilder utan att säkerställa äktheten. Min poängen var delvis att det trots allt tog upp ett viktigt ämne och att det därmed var försvarbart.
Men jag får nog backa och inta en lite mer konservativ inställning.
Denna bilden publicerades på Twitter igår och visar hur ett barn hittats gående i öknen i Syrien. Fruktansvärt! Vad gjorde ett litet barn där? Hur många timmar/dagar hade barnet vandrat där? Så fantastiskt att han överlevt! En mycket enkel historia att dela!
UN staff found 4 year-old Marwan crossing desert alone after being separated from family fleeing #Syria. pic.twitter.com/YdCt7gZrcN
— Hala Gorani (@HalaGorani) February 17, 2014
Men senare visade det sig att föräldrarna i praktiken var ganska när, det talas om några få meter (se gärna http://storify.com/OpenNewsroom/marwan, tipstack till @hans_g). Missförstå mig inte. Det som händer i Syrien är fruktansvärt! Men det som blir farligt i den här typen av nyhetsrapportering är när sanningen börjar glida. Man gjorde en del uppenbara fel i hanteringen av nyheten och gjorde ganska lite för att justera den glidning av sanningen som uppenbarade sig. Men berättelsen om Syrien är väl värd att berätta? För även om barnet i praktiken inte var själv så är ökenmarschen ett bevis på ett fruktansvärt misslyckande för fredsprocessen och för alla inblandade människor.
Men problemet med att dela felaktiga nyheter blir att det ändå påverkar oss. Kanske det i detta fallet kanske rent av är bra om det påverkar oss. Men jag är inte helt säker på att det är sunt att vi påverkas känslomässigt baserat på felaktiga nyheter.
För vad händer när folkvalda personer köper de felaktiga nyheterna och även när man påpekar felaktigheten vägrar att erkänna misstaget?
Ovan ser vi hur den ursprungliga tweeten delas av Martin Schori på Aftonbladet. Sofia Arkelsten, ordförande i Utrikesutskottet, reagerar på tweeten. Kanske man kan vara kritisk mot Martin som inte kollar nyheten. Men på Twitter skjuter man först och frågar sen. Ett problem i sig själv så klart. Men det jag reagerar över är svaret jag får av Sofia när jag påvisar felaktigheten i nyheten. Kanske var min tweet illa formulerad. Kanske jag inte skall tolka in för mycket i svaret men får en känsla av att hennes inställning är att ändamålet helgar medlen.
En relevant fråga är huruvida en eventuell svensk insats i Syrien kommer basera sig på felaktiga känslobaserade nyheter? Men igen, kanske jag tolkar in allt för mycket i hennes svar.