Var idag på Minc för en minikonferens om misslyckande. Ett ämne som fascinerar mig lika mycket som berättelser om framgång. Min teori är att framgång och misslyckande till stor del består av samma byggstenar, men som motsatser. Lite som att skillnaden mellan -10 och +10 båda består av 10 och det bara är tecknet innan som definierar vart på skalan talet ligger.
Misslyckande är ett delvis tabubelagt ämne i Sverige, eller rättare sagt något vi undviker att tala om. Ett misslyckande är något negativt, punkt slut. Men jag tror det är en farlig och felaktig inställning, något som framkom en del gånger under kväll. För fel kan många gånger vara bättre än rätt då varje fel innebär att vi måste iterera, dvs. utvecklas. Självklart skall man minimera risken för fel men det i sig är en positiv kraft för att göra saker bättre. Ta med fel i processen och du levererar en bättre produkt.
Människor som lyckas hyllas, med all rätt, och man skriver böcker om deras historia. Men även i de tjockaste biografierna tycker jag man många gånger missar the tipping point i deras framgång. Dvs. när kom framgången och vilken enskild händelse var den viktigaste. Samma sak med misslyckande, när insåg man att saker och ting var på väg att gå åt skogen? Självklart är den punkten, i de flesta fall, omöjlig att hitta då varje händelse baserar sig på tusen beslut och parametrar från tidigare beslut och händelser.
Petter Palander berättade att hans tipping point till beslutet att lägga ner Ambadoo var när en extern person kom in och sa något i stil med att nu är det nog. Tror både framgång och misslyckande är svårt för de involverade att se. Man är så insyltad och påverkad av processen att man inte ser klart. Man kan helt enkelt inte vara objektiv.
Ajje Ljungberg, som avslutade kvällen, var övertygad om att man måste vara naiv för att starta och driva ett företag. När du slutar vara naiv tappar du lusten att driva vidare, du står stilla. Sökandet efter kunskap är en stark drivkraft och den kunskapstörsten driver de flesta företagare jag träffat. Kan det vara så att där är en inbyggd paradox i objektivt handlande och naivt tänkande när man driver ett företag? Oavsett framgång eller misslyckande kan du själv inte se objektivt på din verksamhet då du i grunden hela tiden har precis på gränsen för lite kunskap om rådande situation?
Har varit inne på ämnet redan tidigare så gillar ni ämnet så rekommenderar jag att ni även läser – http://davidsson.co/framgang-ar-att-lara-sig-av-misslyckande/. Notera gärna en del motsägelser i förhållande till denna bloggposten.
Bra skrivet om ett viktigt ämne Fredrik. – Men vi måste helt enkelt sluta att prata om misslyckanden, för det finns inga såna. Det bör fasas ut i ordförråd och språk. Jag tycker att det är bra att det öppet diskuteras kring ämnet för att öka förståelsen för uppkomsten.
Allt är faktiskt lärdomar, genom hela livet, det enda man skall kunna ev klassifiera är att man ger upp, men det handlar om att resa sig fler gånger än man ramlar, hela tiden.
Varför ta bort. Just för att det så starkt förknippat med negativitet, och jobbiga saker. Men allt handlar om hur du som individ väljer att tänka.
Och när rädslan styr, av att vara en ev misslyckat person, så stängs så många möjligheter till utveckling och innovation, vi går bakåt.
Likadan med Rädsla, det är bara en ny ide som krockar med ditt befintliga ideal – komfortzone.
Helt rätt, Fredrik!
Det är också viktigt att lägga tid på lite eftertanke, både vid misslyckande och framgång. När man blickar tillbaka och gör sina erfarenheter mer konkreta — det är då de blir sådana ovärdeliga resurser.
Jag kan för övrigt inte låta bli att nämna Vooza’s fantastiska parodi på ämnet: http://watch.vooza.com/post/27284828649/radimparency 🙂