En bit in i Ukraina. En lång dag med överlämning av våra fordon och utrustning till mottagarna.
Kvällens middag och dagens första riktiga mat blir på en restaurang i ett gammalt skyddsrum från andra världskriget. Förstår inte Ukrainska och därmed inte menyn, någon annan får välja till mig.
Många soldater här.
Vid bordet sidan om sitter en liten familj. Mannen, i uniform, troligtvis på permission. Frun uppklädd och sminkad. Lite stel och påtagligt nervös. Hon svettas. Sonen söker sin pappas uppmärksamhet utan att lyckas. Hans blick är tom, tittar förbi sin fina familj. Allt han slåss för finns här. Men han är frånvarande och verkar vilja vara någon annanstans. Tomheten i hans blick konsumerar mig fullständigt.
Slava Ukraini, säger min bordsgranne. Jag är tillbaka i sällskapet. Någon har satt fram en fältflaska med vodka. Heroiam slava svarar jag och drar i mig en vodkan. På tal om bordsgranne, han är gammal främlingslegionär. Fyra år i Mali, bl.a. som prickskytt.
Någon annan utropar Slava Ukraini. Lokalen svarar Heroiam slava. En vodka till.
Helt plötsligt känner jag att det är en god ide att testa restaurangens skjutbana. Främlingslegionären hänger på. Sprida skurar för min del, men Putin skulle inte överleva. Min nya vän skjuter samlat och halva huvudet på Putin är borta.
Tillbaka till bordet. Soldaten har lämnat. Frun försöker få uppmärksamhet för att betala notan. Snart utegångsförbud och därmed dags att bege sig. Ringer hem. Lite sluddrig men så otroligt skönt att höra deras röster. Min lilla familj.
Vilken obeskrivlig lyx att snart vara i trygghet.
Slava Ukraini!
