Detta inlägg kan på ytan verka helt löprelaterat. Men ge posten en chans och jag tror kanske du ser att jag har en poäng som är applicerbar på alla de mål vi sätter upp för oss själva och för andra.
För tre år sedan, ett par månader efter mitt första maraton, bestämde jag mig för att kvalificera för Boston Marathon. Loppet anses av många vara det mest prestigefulla maratonloppet i världen. Tanken var att om jag kvalificerade mig till Boston var jag en riktig löpare och man tillhör en ytterst liten och snabb skara människor. För min del innebär det en mara på under 3:15 (i praktiken drygt 3:12 då det är så många som ansökande). Ett mål helt enkelt för att bekräfta att jag tillhörde en grupp. Nu ett par år senare vet jag att jag är löpare. Bekräftelsen ligger i känslan av att älska löpningen. Tillhörigheten ligger i min egna självbild, inte i yttre prestationer. Men målet om Boston ligger kvar! Hur hittar man ny motivation när man inte lägre drivs av begäret att få bekräftelse? I mitt fall ligger drivet nu i själva målet. Det har gått upp för mig hur mycket asfalt jag måste mala för att nå målet. Där är inga större genvägar. Prestationen går inte att köpa, jag måste kämpa. En självskapad friktion och en av många förmåner med att bo i ett tryggt samhälle där man inte är två dåliga beslut från att hamna på gatan eller svälta.
Målet är alltså att springa Boston. Men efter en hel del motgångar senaste halvåret inser jag att jag med ytterst stor sannolikhet inte kommer nå kvaltiden i Köpenhamn om ett par veckor. Bara tanken på att behöva ladda om för ännu en mara gör att jag mår illa. Kvaltiden skall springas innan mitten av september för att komma med 2018. Lyckas jag inte i Köpenhamn så är det ganska direkt på en ny uppladdning.
En del av er som läser detta kan helt säkert inte förstå vad jag gnäller om. Ni kanske fixade kvaltiden på er första mara. Ni kanske klarade den utan att träna, troligtvis inte, men ändå. Andra kanske bara tycker att målet är galet och helt ointressant. Utmaningen med löpningen är ytterst individuell. Jag har kommit lång på kort tid genom hårt arbete. Jag känner nu igen vad det krävs för att nå fysiska, och när det gäller långdistans psykiska, mål. Upptäcker att jag har lika stor respekt för någon som tar sig från soffan till att springa sina första 5 km som de som kämpar med sin första mara. Förutsättningarna och målen är helt enkelt olika. Respekten ligger i ansträngningen var och en måste lägga in för att nå målet!
Ok, Boston, Boston, vad är min poäng?
Nästa år fyller jag 45 år och då stiger kvaltiden med 10 min. Jag har då helt plötsligt ett personbästa som ligger under kvaltiden med nästan 5 minuter.
Nu ställer jag mig frågan:
- Var målet egentligen att kvalificera mig till Bosten på 3:15, är den tiden viktig?
- Eller var det att kvala och komma in, dvs. 3:12?
- Kanske målet “bara” är att få springa Boston, dvs. sikta på att kvala in till 2019 med den nya kvaltiden för min ålder. Dvs. försöka springa 3:20 en gång till efter september när de öppnar för 2019.
Varför är detta viktigt? Det kan ju tyckas självklart. Men målet har hela tiden varit så fokuserat på tiden att det sitter djupt. Jag har ju redan klarat 3:20 så det känns lite som jag fuskar genom att vänta ut detta. Men det är självklart inte säkert att jag kommer kunna springa på den tiden igen. Så jag är inte i mål alltså. I detta fallet har jag själv satt ett mål som primärt påverkar mig själv. Men tänk om detta handlat om en organisation där de involverade i grunden inte har samma definition av målet, 3:15, 3:12, 3:20 eller var målet “bara” att springa Boston oavsett vilket? Man kan springa Boston genom att betala till välgörenhet. Man når målet, men behöver i grunden inte träna en meter för att komma dit. Definitionen av målet är alltså väldigt viktigt!
Men är det inte så här med alla mål vi sätter upp? Hur gärna vill vi nå målet? Vad är vi beredda att offra för att nå dit? Hur väldefinierat är ditt mål? Dvs. vet du rent faktiskt att du nått målet den dagen du står där? Eller är det så att du omedvetet flyttar mållinjen hela tiden?
Otydliga mål ger osäkerhet. Risken är överhängande att målet urvattnas och tillfredsställelsen försvinner när du börjar närma dig.
Processen med Boston har lärt mig något mycket viktigt om mål:
- Sätt tydliga, väldefinierade mål som är lätta att förstå och förmedla.
- Om motivationen förändras under processen. Försök förstå varför. Vid behov omformulera målet.
- Om du i grunden inte vill nå målet skall du inte skapa ångest genom att fortsätta driva på. Prestige är ditt egna fängelse.
- Är målet orealistiskt är det en dröm, inte ett mål! Det är viktigt att skilja på dessa. Mål kommer göra ont och slita på dig. Du måste offra saker för att nå dit. Drömmar är behagliga och en fin tillflykt jobbiga dagar.
För mig har denna insikten varit otroligt värdefull och något jag har nytta av i alla mål jag är involverad i att definiera. Oberoende om det är för mig privat eller för de företag jag är involverad i.
