Tales from a long distance runner – Boston chronicle (S2E1)

Jag är naiv!

Den 2 april 2014, ett par månader efter mitt första maraton, var jag vilse i mitt löpande. Även om jag sprungit en mara kunde jag inte riktigt identifiera mig som löpare. Hur skulle jag kunna motivera mig att fortsätta springa och utvecklas utan ett mål? Hade en del olika idéer men något som lockade extra mycket var Boston maraton. Det mest prestigefulla maratonloppet i världen. Att komma till start i Boston krävde att jag skulle genomföra ett maraton med en snittfart på 4 min och 37 sekunder per kilometer i över 42 kilometer. När jag satte målet hade jag i stort sett aldrig sprungit en mil i den hastigheten. Ett högt mål, satt av en naiv människa. Boston skulle göra mig till löpare.

Sedan 2 april 2014 har jag sprungit över 13 000 km och sprungit över 20 maraton. I stort sett varje kilometer har sprungits för att nå till Boston! Är övertygad om att man bara bör sätta mål man är osäker på att nå, även om detta var att ta i. Det är bara när du tänjer på gränserna som du utvecklas. Under resan har jag mer och mer identifierat mig som löpare. Inte på grund av målet och Boston utan tack vare alla fantastiska människor jag träffat som delar den lite märkliga passionen att springa. Det är genom andra man finner en kontext.

För en liten stund sedan kom konfirmationen. Jag är antagen till Boston Marathon den 20 april 2020. Är så otroligt tacksam och har svårt att hålla tillbaka tårarna.

Jag är löpare och jag skall springa Boston Marathon.
Är övertygad om jag även fortsättningsvis kommer slänga mig in i saker som jag inte helt bemästrar.

Att vara naiv är bra.
(Stort tack till min familj som backat mig hela vägen.)