Vänster knä strulade hela hösten. Fortfarande lurar smärtan och jag har varit lyhörd. Men i helgen small det. På en runda i London och inspirerad av omgivningen drog jag på för hårt. Kändes som skenbenet gått av. Svårt att gå hela helgen.
Prövade tio km på löpbandet i måndags. Inte bra. Ingen löpning tisdag och onsdag. Lite bättre för varje dag, ännu inte helt bra. Men bestämt mig, på lunch skall jag pröva fem km. Ett sätt att väga och värdera hur illa det är.
Kroppen är fantastisk men också världsmästare på att lura huvudet. När något är fel kompenserar kroppen för att minska smärtan. Troligtvis har mitt steg förändrats för att hantera smärtan i knäet. Andra delar belastas. Evolutionen har byggt en maskin som vänder och vrider sig för att överleva till nästa skydd. Men det är ingen hållbar lösning. Fortsätter man utnyttja kompensationen kommer något brista.
Martonlöpning handlar, för mig, alltid om att ligga på gränsen. Att prestera bättre är min drivkraft i det mesta jag gör. För att bli ännu bättre framöver måste jag lära mig lyssna mer noga. Att vara lyhörd på vad hela kroppen säger, inte bara den länken som senast var svagast.
74 dagar till Boston.