Bil genom Polen. Lite omvägar för administrativa ärende och strul med en av bilarna innebar ca. 16 timmar i bilen på väg mot Ukrainska gränsen. Hade sällskap i bilen av två Ukrainska kvinnor; mor och dotter. De skulle följa med in över gränsen. Dottern var i ålder med mig och hade lärt sig en del svenska. Var ganska stelt och dialogen sparsmakad de första timmarna. Ingen AC och över 30 grader ute, så samtalet handlade mest om värmen.
Så plötsligt.
– Vi skall till Odessa. Min syster jobbar som förskolelärarinna och hennes skola bombades i förra vecka.
Kommer faktiskt inte ihåg hur jag reagerade. Det kom från ingenstans. Kan inte släppa det.
Men så är det med Ukrainare. Inte för att de är just Ukrainare utan för kriget. Alla, precis alla har drabbats på ett sätt som är otroligt svårt att förstå och förhålla sig till. Djupt tragiska händelser vävs in i vardagen.
Kanske förstår hon att jag inte förstår. Att jag inte kan processa.
Du Fredrik, vad är skillnaden på vägg och väg, frågar hon. Först förstår jag inte, hon säger samma ord. Hon pekar på vägen och säger väg. Pekar sedan på motorvägens bullervägg och säger väg, men menar klart vägg. Vi spenderar nästkommande fem mil på att försöka lära henne uttala de två orden olika.
Så slår det mig.
– Du, jag är skåning, kanske ingen bra ide att lära dig svenska av mig.
Vi skrattar högt tillsammans åt vår dåliga svenska.
Blir tyst. Återvänder ofrivilligt i tankarna till förskolan. Flera gånger och länge. Medvetet byter jag riktning till vägg / väg diskussionen. Ett trivialt trick för att inte tappa fotfäste.
Min nya Ukrainska vän och hennes mamma kom ner till Odessa samtidigt som jag var på väg hem igen.
Där mötes de av flyglarm.
