Klockor och tidningar

Tidigt 70-tal, Disco, Apolloprogrammet och början på den digitala revolutionen för konsumentmarknaden. På några få år fann sig den solida klockindustrin i Schweiz i djup kris. Japanska digitala klockor var inte bara mer exakta än de gamla mekaniska de var dessutom i praktiken gratis. Skriver i praktiken då prisskillnaden var så stor att den blev disruptiv i sig själv.
Självklart kämpade man emot. Men man gjorde det med samma ingångsvinkel som innan. Något vi känner igen i dagens tidningsdödskamp? Dvs. man tog de digitala verken och satte i exklusiva hus till fortsatt högt pris. Till och med Rolex släppte batteriklockor!
Men man dog inte, man nischade sig. Om vi inte kan slås på deras mark får vi hitta en annan spelplan verkar inställningen ha varit. Man lämnade, tills vidare, low end marknaden och började fokusera på att bygga bättre och mer komplicerade klockor som tilltalade få men köpstarka kunder. Har varit på otaliga tidningskonferenser och alla har en ungdomspanel för att tidningscheferna skall lära sig hur ungdomar konsumerar nyheter. Men man kanske skall fokusera på de som rent faktisk läser deras tidningar? Se ungdomen som en low end marknad som helt enkelt är förlorad. I vart fall tills vidare.

Året 1983, Synth, Michael Jackson, Miami och neon. Detta året lanseras Swatch, en snygg, billig digital klocka som kommer blir klockvärldens mest framgångsrika produkt. Swatch kommer från ETA, ett bolag som bygger verk till de gamla drakarna. Man hade alltså inte bara nischat sig, man hade parallellt undersökt marknaden och hittat en öppning. För även om de japanska klockorna var billiga så saknade konsumenterna uppenbarligen något. Det förtroende som dagens tidningar står för tror jag kan vara den typen av produkt som ungdomar helt plötsligt kommer sakna. Där kan framtidens low end nyhetsmarknad ligga. Det är helt enkelt olika marknader, olika kunder med olika behov.

Idag är Swatch världens största klocktillverkare och man äger prestigemärken som Omega, Breguet, Blancpain m.fl. I stort sett alla de andra som låg för döden i slutet av 70-talet tjänar idag mer pengar än någonsin. Man har alltså lärt sig att ta betalt för något som i praktiken är gratis.

Liknelsen är självklart inte glasklar. Men kanske där är något i de tunga åren inom klockbranschen som kan vara av värde för en bransch som inte kommer dö men som måste omformas radikalt. Kanske man skall fokusera på de som betalar tills vidare. Samtidigt som man lyssnar på ungdomen och slår till när man ser en öppning. Kanske fortsätta köra print och inte slå samman det med nätet?