Vi saktar ner. Ännu en vägspärr. Oproblematiskt. Men ändå, ett land i krig och män med vapen. En kombination där saker snabbt kan gå snett. Känner stress.
En soldat öppnar sidodörren och jag känner lukten av sprit. Vi, ett gäng män intryckta i en minibuss sticker ut. Soldaten frågar efter våra pass. Någon säger att vi är på väg till gränsen, på väg att lämna landet. En förmån få Ukrainska män har.
Detta kan ta tid.
Vår chaufför läser situationen och försöker styra upp det hela genom att ropa till sig soldaten. Säger något och pekar mot taket vid backspegeln. Där, en patch med Blågula bilens logotyp. Soldaten skiner upp, tittar på oss, lämnar tillbaka våra pass och tackar för jobbet vi gör.
Över 300 fordon har levererats. Sakta men säkert har man byggt upp respekt, rykte och förtroende. Som med allt annat, där är inga genvägar. Envishet och konsekvent arbete mot ett mål är ett säkert sätt att nå framgång.
Vi är på väg hem, snart i trygghet.
Kampen för Ukraina måste fortsätta.
Donera gärna lite pengar till Blågula bilen.