Nyfiket och lite försiktigt kommer hon fram. Våra fordon har trots allt stått stilla i tullen i över en timme och inget tycks hända.
– Har ni också problem med tullen. Är hela transporten välgörenhet till Ukraina?
Jag nickar.
Hon säger inget omedelbart. Tittar fram och tillbaka på bilarna en stund. Nu tårögd vänder hon sig tillbaka mot mig.
– Jag har förlorat en del vänner och har fler vid fronten. Ni är fantastiska som gör detta.
Den polska tullkvinnan som hanterar våra fordon återkommer och hävdar att vi stått i fel kö och det inte går att införa gods och bilar tillsamman här.
– Ni får inte lämna Polen! I vart fall inte på denna stationen.
Pappan, till dottern jag snackat med, kommer över och börjar prata med oss. Han kan inte ett ord engelska så dottern får översätta. Han berättar att där är en gränsstation 30 km längre söderöver. Om vi kör ner där så möter han upp och hjälper oss igenom när han fått igenom sin bil till Ukraina. Vi får hans telefonnummer och lovar att ringa. Det börjar bli sent. Det är utegångsförbud vid midnatt i staden där överlämningen skall genomföras. Vi är alla ganska stressade, kommer vi hinna? Vi måste verkligen ha över fordonen och utrustningen idag!
Uppsittning och ner till nästa gränskontroll. Vår enda chans. Vi ringer pappan. Han kommer över från Ukrainska sidan och spenderar hela kvällen med att hjälpa oss igenom. Inte ett ord engelska, men vi får det att hänga samman och alla fordon kommer igenom.
Krig tar fram det bästa och det sämsta i människor! Utan pappan och dottern hade vi nog inte kommit över denna gången. Det är dock redan utegångsförbud. Men det är en annan historia.
Fronten kommer med stor sannolikhet kräva flera av dotterns vänner.
Hur många nära och kära i värnpliktsålder hade du kunnat leva utan? Antagligen ingen!
Varje krona till Ukraina förkortar kriget!
Donera gärna till Blågula Bilen.
Slava Ukraini
