Athens Classic Marathon 2013

Min första maraton är genomförd. Ryser när jag tänker på min prestation. I början av året var den längsta sträckan jag någonsin sprungit lite över tio km. Att det blev ett maraton och just Aten är ett resultat av många saker och förtjänar kanske en egen post.
Valet var i vart fall helt rätt och att det blev just i år känns också helt rätt.

Resan till Marathon
Vaknade av mig själv tio i fem. Aten ligger en timme före Sverige så lite oväntat, men jag var ganska laddad.

Snabb frukost och sedan iväg till bussen. Tog bara tio minuter att gå men var en märklig känsla. Aten sov men från varje gata anslöt sig fler och fler löpare. Tysta i mörkret var vi på väg mot samma mål.

Bussen
Många av statsloppen börjar och slutar på i stort sett samma ställe. Man springer en runda helt enkelt. Men den historiska bakgrunden till maratonloppet gör att Aten maraton går i en ganska rak sträcka från Marathon till Athen (en fascinerande historia som jag uppmanar er att läsa mer om). Detta innebar för mig och de flesta andra som utgick från Aten att man åkte buss längst hela sträckan. Femtio minuter i buss är jobbigt i vanliga fall för oss som lätt blir åksjuka. Det var en moralisk knäck när man insåg att man skulle springa samma sträcka tillbaka. Det gick upp för mig hur otroligt långt 42 km verkligen är.

Inför starten
Solen gick upp i samband med att vi anlände till Marathon. Från bussen kunde jag se ner mot bukten där slaget utkämpades. Inga persiska skepp idag.

Var inne på stadium två timmar innan start. Såg till att röra på mig för att inte stelna till. Men när solen tittade fram satte jag mig en stund och begrundade skådespelet.
Aten maraton handlar mycket om historia. Myten föddes i och med slaget om Marathon men det var även här man genomförde det första organiserade maraton (såklart) loppet som en del av uttagningen till de moderna Olympiska spelen.
Passade på att gå ner och se på stenen där det första loppet startade ifrån.

Starten
Kom till startfållan tidigt och trots att jag kissat två gånger redan blev jag klart otroligt nödig i väntan på starten. Blivit tilldelad startblock fyra baserat på min halvmara tid från Sydkustloppet i våras. Musik, balloger, fyrverkeri och en speaker gjorde allt för att ladda oss.
Försökte fånga stämningen mitt i en techno version av Zorba som ni kan se på Youtube.
Block fyra startade 09:07.

0-10 km
300 Meter efter starten fick jag vika av för en kort och snabb kisspaus. Var många med mig så inte pinsamt ensam. Såg män vika av under hela loppet och slogs av hur mycket bättre kvinnor måste vara på att hålla sig. Där var klart toaletter längst banan men vi män är som djur, måste man kissa så är det nu och här.

Första km gick allt för långsamt kände jag. Typiskt att jag fått startblock baserat på min sämre och första halvmaran än på min snabbare sommarhalvmara. Men senare i loppet kände jag tacksamhet för att jag hamnat i rätt block.

Första hållpunkten var vid fem km. Här skulle jag äntligen få se gravsättningen från slaget. Gravhögen innehåller benen från de 192 atenare som fick sätta livet till i slaget. Var de drygt 6000 perser begravts vet jag inte.

Började lägga märke till att hastighet och hjärtfrekvens inte var helt optimal. Låg på runt 5:10 per km med en puls på 170. Hemma har jag legat på 150 vid samma hastighet eller nere på 4:50 vid så hög puls. Tänkte jag bara var nervös inför loppet och att det pressade upp pulsen. Men nu var vi igång och pulsen borde gå ner.

Sprang förbi en skylt lite i tio som visade temperaturen och den visade redan 26 grader. Det var varmt, allt för varmt och inga moln. Det började pressa på ordentligt. Men jag har ju sprungit mycket i sommar bl.a. i just Grekland där det var över 30 grader. Förstår nu att värmetålighet är en färskvara, det var trots allt fyra månader sedan. Inte släppt målet om att nå in på mellan 3:30 och 3:45. Kämpade vidare och hoppades på att börja hämta tid när kroppen fattat läget.

10-20 km
Backarna började dyka upp. Inte en lång fin och svagt lutande uppförsbacke som jag fått för mig utan en seg lång backe som liksom böljade upp med korta fall och sedan en ny lång backe. Hann inte återhämta mig i den korta nedförsbackarna så tappade för varje ny stigning.

Under stora delar av denna deldistansen fick jag draghjälp av en hund. Under nästan en timme tävlade jag alltså mot en något halt hund. Den sprang lite konstigt och verkade ha fått en aning för korta framben. Renrasiga hundar är inget man springer på varje dag i Grekland och detta var inget undantag. Men hunden kund verkligen utnyttja nedförsbackarna, där gick det fort och såg lätt ut. På kort tid låg han 100-200 meter framför mig. Men i uppförsbackarna hämtade jag in och kom om. Efter en kamp som jag tror hunden var ovetande om tappade jag bort honom vid 20 km. Den var då långt mycket tröttare än mig! Human versus dog 1-0.

20-30 km
Det var nu jag verkligen fattade att jag fick släppa drömmen om min måltid. Det hade kommit lite moln som jag hoppades skulle skugga men de steg snabbt och slöjade sig. Ingen skugga under hela loppet alltså. Tanken var att växelvis dricka vatten och energidricka med fem km mellanrum. Fick tänka om och i stort sett dricka både vatten och energidryck vid varje vätskestation (2.5 km mellanrum). Frångick nu även ett av mina andra mål, att springa hela loppet. Där var tre backar som helt enkelt var så branta att det gick snabbare att gå än att springa dem. Kan tyckas konstigt men det är ganska roligt att se människor som går förbi en som springer. Då vet man att det lutar. Men självklart tar jag förbehåll för att vi var långt in i loppet. Var fortfarande stark i benen, de svek mig inte.

Loppet verkar betyda något alldeles speciellt för grekerna. I de byar vi passerade hade man gått man ur huse. Pensionärer stod och delade ut olivkvistar och barnen tävlade om att göra high five med löparna. Det var folkfest med musik och dans. Mina flaggor gav mig styrka då en del ropade “Heja Sverige” och några med skarp blick hann läsa mitt namn på nummerlappen och hejade genom att ropa mitt namn.

30-40 km
Pulsen började bete sig normalt med tanke på hastigheten, skönt. Höll mig nära växter, hus och människor som hejade för att dra nytta av den lilla skugga det gav. Nu började jag bli riktigt fysiskt trött. Var rädd för väggen som så många maratonlöpare talar om, tror den kom tidigare för mig men det låg där ändå och malde. Kanske väggen var värre än när jag tog beslutet att gå uppför första backen? En bekant hade sagt att han skulle stå och heja på mig vid 30km. Inte på plats fysiskt men hade visualiserat honom där ändå och såg fram emot det. Låter knäppt men man spenderar lång tid med sig själv när man springer så man måste på något sätt skapa egna imaginära delmål. Känner man terrängen, vilket jag inte gjorde, så är det lättare att koppla delmålen till en fysisk plats.

Och där vid 30km stod han, kanske ser ni honom lite längre fram till höger, min Molgan (tack Magnus). Nu var det slut på att gå i backar och dessutom var det ganska få kvar. Högsta punkten på banen låg runt 31 km.

40-42 km
Ganska tråkig sträcka första delen av slutet. Vi var inne i Aten men ganska få människor. Blev förvånad men upptäckte senare att alla samlats närmare mål. Mot målgången var det ett herrans liv. Volymen på åskådarna var öronbedövande. Fick samlat energi för en sista kraftansträngning. En kille framför mig krampade något fruktansvärt och stackaren fick bryta.

Mål
Magiskt att springa in på detta klassiska stadium. Kunde inte ta till mig det hela. Skönt att vara en extra dag i Aten så jag kan gå ner och titta igen.
Var yr, trött och jag tror ganska nära att svimma. Värmen sökte mig något otroligt.

Förstår det fortfarande inte, jag har sprungit 42 195 meter på under 4 timmar.

Glad att jag tog med kepsen, var en hel del som brände sig ordentligt. Vi hade solen på vänster sida hela loppet så ser lite märklig ut idag (dagen efter).
Medaljen vi fick övergår mina förväntningar. Så otroligt snygg och att texten liksom innesluts av formen av Panathinaikostadion.

Sammanfattning
Att vara maratonlöpare i Aten är en fantastisk känsla. Människor visar respekt för löparna och man känner sig välkommen och speciell. Slaget där den lilla staten Grekland (ingen egentlig stat då) slog stormakten Persien är en grundsten i Greklands självbild. Alla som deltar verkar uppfattas som en del i denna självbild och det har varit en otrolig förmån att få delta och känna den energi som ett maraton ger.

Att följa en plan har förberett mig väl fysiskt. Att jag delat med mig på Facebook runt uppladdningen har sporrat mig, tack för alla likes och kommentarer. Ett stort tack till min familj som varit ett fantastiskt stöd och förutsättning för att lyckas under hela resan.

Lärdomar
Träningen och uppladdningen har varit bra och viktig.
Men värmen tog kol på mig, eller rättare sagt avsaknaden av träning i värme de senaste månaderna. Troligtvis kommer jag springa fler maraton. Målet blir då att nå ner till runt 3:30, för det är där jag känner att jag borde ligga.

Löpningen och loppet har förändrat mig och jag har lärt mig att konkreta mål är otroligt viktiga. Har tidigare varit fokuserad enbart på strategiska mål.