Tidslinjeillusionen

En serie av händelser presenteras traditionellt via någon typ av tidslinje. Man markerar en viktig händelse längst en axel. På så sätt kan betraktaren sätta händelsen i relation till andra händelser. Man ser denna typ av presentationer i allt från historiska händelser till visualiseringar av hur t.ex. ett IT projekt skall implementeras.

Visualiseringen är på sätt och vis bra. Det ger en enkelt och snabb översikt.

Utmaningen med detta synsätt är att det de flesta gånger ger en felaktig bild av hur man nått fram till den aktuella punkten längst axeln. Det är lätt att tro att händelseutvecklingen är linjär och att vägen från föregående delmål varit helt linjär. Man tror vidare att man därmed kan använda samma synsätt i aktuella projekt och processer. Men sanningen är att man i stort sett uteslutande alltid når målen genom parallella processer som sällan går i takt.  När det gäller historiska händelser är det flera olika skeende där man först i efterhand lägger till rätta pusslet och ser brytpunkterna. Man skall lära sig av historien sägs det. Utmaningen är att man många gånger bara tittar in mot själva brytpunkten. Detta utan att titta på och förstå alla de olika händelser som går in mot punkten där linjerna möts och som vi i efterhand så tydligt tror oss se. När det gäller helt vardagliga projekt är det gemensamma målet den slutgiltiga punkten längst axeln. Brytpunkten är given men processen dit är fortfarande inte linjär.

Att i dagens komplicerade vardag envist tro att även mycket enkla projekt kan utföras helt linjärt är ganska uppseendeväckande. Effektiva processer och projekt hanterar icke linjära och asynkrona processer. Det är en förutsättning för att framgångsrikt nå målet.