Vindstilla och några få minusgrader. Solen började klättra upp över horisonten. Distansen var satt sedan länge, men bestämde mig igår att köra den i maratonfart. Ett riktigt hårt pass väntade. Lager på lager med kläder. Ångest. Detta kommer göra ont. Intalar mig att kommer jag bara över tröskeln är halva jobbet gjort. Vet att jag ljuger.
Kommer ut och maler de första km. Det är alltid tufft. Kroppen vet vad som väntar. Fem år som maratonlöpare har gjort att det tar runt sju km innan allt börjar samarbeta. Förstår nu varför eliten måste värma upp även inför en mara.
Svårt att hitta rätt tempo. Ingen dålig fart, men skall man springa framgångsrikt på en mara skall man vara stabil. Irriterar mig en del. Släpper det och lyssnar vidare på P3 dokumentär.
Funderar på att bryta. Det gör jag alltid. Börjar vänja mig och hantera den tanken. Maler på. Ser en dimfront blåsa in hastigt från söder. Fem kilometer kvar och allt blir grått. Tror det går ner ett par grader för jag börjar frysa. Fick nästan två timmar vackert väder.
Kommer hem, tar av mig och väger mig. Tappat 3.6kg på rundan. 1.2kg per mil alltså. Skulle jag sprungit maran med den nivån på vätskeförlust hade sista milen blivit en katastrof. Fyllde inte på under dagens runda, så inte orolig.
Det var precis så tuff runda som jag trodde. Höll ett lite högre tempo än vad jag behöver på vårens första maraton.
Bra, vacker och slitsam början på dagen.
